ebbajandersson

torn

 Alla som har byggt spagettitorn (gruppen tilldelas X antal rå spagetti, X antal tejpbitar, X antal cm snöre + en marshmallow som ska fästas på toppen. Högst torn vinner och byggandet av tornet sker under tidspress) borde vid dethär laget ha greppat tekniken. Eftersom att ledaren tydligt påpekar att HÖGST TORN VINNER(!!!!) är det lätt att glömma att högst torn som står när tiden är ute vinner. För oavsett om du har lyckats skapa en ostabil, ståtlig, tunn, 2 meters kreation så kommer den inte räknas om den går sönder innan den ska mätas. Och tornet lär gå sönder. Trots att mitt lag skulle ha slagit de andras torn med en meters marginal så sitter vi där, frustrerade, när linjalen inte ens plockas fram eftersom att det nu mera bara ligger som spagettispillror på vårt bord. Vi skulle ha vunnit om tornet hade stått kvar. Dom andra med deras fula 30cm tejp-spagetti-tråd-marshmallow-trassel vinner, för deras höll. Vår grund var inte tillräckligt stabil för de strån som ett efter ett despreat fästes i den redan fett jäkla ostabila skapelsen.
 
Så va, sen då? Vart landar dethär? 
 
Jo, vi bygger för mycket på höjden.
Ett högt rangligt torn kommer förmodligen att brista, och då är det kört (nej verkligen inte men nära). Tillbaka på noll igen - bara att börja om. Man måste ibland korta ner på höjden för att orka hela vägen, för att klara sig hela vägen. Acceptera att det är bra nog istället för att fortsätta med tanken om att man kan nå ännu lite högre. Om man sträcker sig, står på tå, hämtar en pall, stege, lyftkran. Låt de vara som det är. 
Om man går sönder så finns det ju inget kvar att mäta. 
Efter ett 2h samtal om "hur går livet?" blev Alex´s slutgiltiga kommentar;
"Jag känner ändå, att det viktigaste just nu är att må bra. Det är ju egentligen det enda som faktiskt betyder något."
Måste säga att jag håller med Alex 
 
 
 

stannar här, dagen efter lucia

Har gått ett tag sen jag skrev sist. Livet kom liksom emellan.
Skulle ju vilja säga att det är fullt upp nu, men känns lame att skylla på lyxproblem. Klappar ska handlas, lussebullar måste ätas upp. Jobbigt nu, tuffa tider.
Skulle gärna stanna i denhär fasen ett bra tag till, "stressen" och sista rycket innan jul. Man har en anledning att vara trött och slutkörd. När man somnar till där på spanskan ger läraren en förstående blick och en klapp på axeln, empati - mums. 
MEN SÅ EFTER JUL, då jävlar, nya tag och ny energi. "Är du redo inför en nu termin nu dårå? Hur känns det att komma tillbaka till skolan igen?"
höhö aah, jag är inte mycket piggare nu än vad jag var innan jul. Men det kan man ju inte säga, folk har inte dendär empatin på samma sätt. Spanskaläraren skulle snarare skrivit en fin kommentar på schoolity eller nåt. 
Så stannar gärna i tiden som vi lever i precis just nu. När alla är lika trötta och har lika stor förståelse. 
 
hej julstjärna
 

Elliot fick två sekunder på sig att välja ett tema; bilder

 
 
Bilder är en förbrukningsvara, även om dom inte alltid har varit det så tycker jag att dom är det nu. Samtidigt så mognar dom som vin, ju äldre desto bättre. Dock lägger jag sällan upp helt spontana bilder på insta. Älskar att scrolla i kamerarullen o hitta bilder från resor eller bilder tgna med människor man inte träffat på så länge. Dom har ett tyngre värde än de som tas just i stunden. 
 
Oavsett kvalitet eller redigering så ligger ett ögonblick bakom varje bild och sådana går aldirg att mäta i likes eller kommentarer. Får inte glömmas 
 
 
Upp