ebbajandersson

från utkast

Det är en gammal vana. Inte som att jag faktiskt vill se dig eller medvetet letar, inte som att jag vet vad jag skulle säga. Eller var jag hade velat slå. Ändå bara  m å s t e  jag leta efter ditt ansikte så fort jag hamnar på en av våra gemensamma arenor. Sträcker på nacken för att se din rygg bland alla andras, sicksackar med blicken från ansikte till ansikte. Du är inte här. FINNS DU ENS LÄNGRE? Var är du?? Med skräckblandad förtjusning hoppas jag ändå på att springa in i dig. Få dig att spilla kaffe på din nya skjorta. Höra dig svära för att sedan se dig kolla upp och inse att, shit, det är jag som står där. Shit, jag har klarat mig galant. Shit va jag finns.

Håller delvis inte med mig själv längre, haha fyfan va skönt. 

inge Ebba på 11 mån PT.1 (blev ju inga fler)

(in deeeeeszperate need of inspiration när d kommer till bilder atm)

Jag har hjärtklappning när jag går ur duschen. Är det mycket nu? mkt för lilla mig. Fattar varken varför jag ska va så jävla speciell eller varför jag ska krångla till det så. Åka ifrån alla jag älskar. Min familj, mina vänner, mina räddare i nöden. Varför åka ifrån Sthlm?? Har ju precis börjat fatta dehär, precis börja hitta min grej. Osså åker jag ifrån det till en plats där jag varken hittar eller vet hur man beter sig. Det nedanför skrev jag 01/06. Detta är inte exakt rätt ord, mina tankar nu är inte exakt likadana som när det skrevs men de är för jobbigt att försöka förklara bättre. Så här:

Bonjour

Den 31:a Aug, när ni precis har börjat skolan, då åker jag till USA. Jag åker ifrån alla jag känner, mina älskade finaste vänner. Jag åker ifrån min mamma. Jag åker ifrån mitt morgonte (lady grey). Jag åker ifrån min pappas morgonkramar. Jag åker ifrån mitt piano. Jag åker ifrån Twisters. Jag åker ifrån Stockholm, älskade Sthlm. Jag åker ifrån katten Boston. Jag åker ifrån kvällspromenader med Mathias, utekvällar, snabba Espressohouse-fikor. Jag åker ifrån mataffärerna som jag hittar i. Jag åker ifrån mina lakan med vårt tvättmedel. Jag åker ifrån alla som kan sjunga med i välkommen in och gubben i lådan. Jag åker ifrån Elin, min storasyster. Jag åker ifrån min lillebebbe Nora.

Till? Till ingenting. Till en plats där ingen vet att jag existerar. 

Till en plats där jag inte har en enda vän. Till en plats där jag inte hittar hem om jag åker fel. Till en plats där jag inte kan de sociala koderna som är så svåra att förklara. Till en ny familj. Till ett nytt språk. Till nya mjölkförpackningar. Till vatten som smakar klor. Till bussar där jag av vana kommer leta efter bekanta bland sätena, tills jag inser att jag inte kommer hitta någon. 

Detta är något jag vill göra. Tanken på USA är bittersweet, men det är bra. Det är bara att det börjar kännas nu, nu när man börjar säga hejdå. Jag tycker mig redan se ett "sista"filter läggas på omvärlden. Sista gången jag åker förbi, kramar, träffar. Rosaaktigt och lite sentimentalt. Typ som grape, god men lite för besk.   

 10 dagar kvar nu. Har inte ens börjat packa

kärleksfyllda kramar

Hej!

I vanliga fall har jag redan skrivit ett inlägg i huvudet innan jag sätter mig vid datorn. Ett tema, lite detaljer och några formuleringar. På så sätt blir det sällan att jag inte har något att skriva om. 

Nu har jag flera teman men lyckas inte tänka mycket längre än så. Det blir för nära eller för allmänt eller för djupt eller för oviktigt eller för ambitiöst. Hittar inte det mittemellan. Kanske känner du igen hur det blir om man komplicerar och skjuter upp något? Att sätta 25 glosor känns plötsligt som att bestiga mount everest i flipflops. 

Jag nöjer mig med detta tills att det lossnar igen. Här kommer några av Karins fina bilder från MBO. Alla är så himla fina att jag inte orkade tänka på vilka jag tog eller hur jag satte ihop dom. Dom är så fina.

 

 

Förord: Efter att jag har berättat om hur Aida sa "jag har världens fotfetisch" (när hon egentligen mena fobi) säger mamma att man ska passa sig för att använda ord man inte kan. Jag svarar "det är faktiskt väldigt sant". 

Ellinor gick de två minuterna mellan hennes hus och mitt hus och kom hit insmord i Hawaii. Jag satt på altanen i underkläder och målade medan vi diskuterade träningsvanor. Innan hon kom körde jag ett pilatespass (random googling) x3 i solen, riktigt skönt. 

Under middagen med famfam pratade vi om sommarpratarna och Johan Von Schreeb. Hittills är det Johans och Tove Lo´s sommarprat jag vill tipsa om. Båda är helt olika från varandra. Johan är ödmjuk och skryter inte en sekund om hans fantastiska framgångar, Tove är självcentrerad men öppnar upp, förklarar och delar med sig. Båda är lätt värda att lyssna på. 

chuss

dagens lista innefattar inget extraordinärt

Bonjour bloggen,

Börjar bli trött på att flänga runt. Att stressat kasta ner det viktigaste i väskan, småspringa till bussen för att sedan komma hem runt 1 till ett tyst mörkt hus där alla redan sover. Därför trappar vi ner på den biten nu sista tiden i Swe. 

Idag är jag hemma i solen. Post avokadomacka till frukost skrev jag en lista, livet blir så extremt mycket enklare med listor. På den står dagens planer. Såhär ser den ut:

Det var det. Ska skriva mer senare idag är tanken så stay tuned :*'

8 augusti15:37 tisdag

 

nåt gick snett. de får va så

hej kära fans, guess who´s back

Efter 1v i spanien, 2v veckor på Malingsbo (ingen lur eller dator whatsoever), några dagar i skärgården och sedan en helg vid huset i Västergötland, har jag enormt mycket jag vill skriva om. Dock slutar det med att jag nu inte har en aning om var jag vill börja. (vet fortf inte skillnad på vart och var. Är vart en riktning?)

Malingsbo t.ex. Det är mer en sinnesstämning än en plats för mig. Veckorna där är som rehab från resten av livet och att åka därifrån suger alltid lika mycket. Sthlm känns plötsligt tomt på folk, det finns ingen som kommer och flätar mitt hår eller drar naglarna över mina ben. Hela den platsen, människorna och den känslan går inte att förklara. Det går bara inte-

Jag kan däremot säga att min sommar har varit bred. Positivt bred. All från att klubba i Puerto Banus m Othilia till att festa med 30åringar i småland. Mina ben är fyllda med ärr från myggbett och diverse äventyr och färgningen på mina bryn har redan börjat blekna. Nu har jag 23 dagar kvar i Sve innan jag drar på utbytesår i USA. Juste, det har jag nog inte heller skrivit om. Vet att det ligger nåt inlägg i utkast. Hade en ide om att skriva om USA i 3 delar. Skrev inte ens klart del 1, så gick det med den idén.

Menmen, detta va ett livstecken och snart kommer det mer, asap. Måste säga att kommentarerna om bloggen värmer. Det verkar tydligen va en hel del som faktiskt vill läsa ändå. So thank you, thank you, thank you. #toallmyfans

 

 

Studio 54

 

Innan du läser klart inlägget och får bilden av att jag avskyr Marina och Christer ska du veta att nej, så är icke fallet. När jag strosade hem runt 4 var jag fylld med så mycket kärlek. Dehär är bara tankar som slog mig när jag sopade upp glas, när lamporna hade tänts och Dj´n slutade spela, när de vuxna stod kvar trots att festen uppenbarligen var över. Men fortf kärlek, alla dom va golz

Inatt jobbade jag, Natta och ett gäng på "Studio54". Klockrent, askul,  s t o r t  pådrag, 150L champagne. Dom vuxna kom iklädda alldeles för glittriga klänningar och alldeles för glittriga skor. Klackar som var svåra att gå med på grusgången. Vårt jobb var enkelt; häll upp - fyll på - torka - servera - kasta under bardisken - fyll på igen. Det var svinkul och vid 23tiden slår det mig att jag lätt vill jobba som bartender. 

När första glaset krossas mot betonggolvet står Natta med moppen i handen och någon kommer springande med skyffel. Sopa lite, "iiingen faraaa, vi hämtar mer:))!!!". Med jämna mellanrum kommer ljudet tillbaka, sen höjs musiken ännu ett snäpp och plötsligt märks det knappt. Moppen tas bara fram om någon verkligen frågar. 

De vuxna får krossa glas. På våra, ungdomarnas, fester går glas sällan sönder för då skulle de vuxna bli arga. Men de vuxna får krossa glas, deras föräldrar kommer inte säga till. Och dom vuxna krossar glas. Vinglas, champagneglas, mohitoglas, glas glas glas krossas. Och det är lugnt! För vi, ungdomarna, är där och sopar upp. De vuxna är precis som vi, fast värre, när de är fulla. Vår ursäkt är att vi är unga och sällan vet bättre, deras är att de "behöver supfester" och "nästan hade glömt" hur det kändes. Det kanske är tvärtom? De vet inte bättre, men vi gör. För de vuxna har alltid bivit arga om vi krossar glas. Vi har alltid sopat upp efter dom. De ska lära oss göra rätt sen, men de gör inte rätt sen utan tar sig rätten att göra fel. För "det var längesen" som vi "tanter" var ute o "dansade såhär". 

Kommer vi lära våra barn att inte krossa glas medan dom sopar vårt glassplitter. Kommer vi istället ställa ner glaset och tacka ja är dom erbjuder oss vatten?

Å juste, sen presenterna. Vad kan man tänkas ge till de som redan har allt? Nåt till de som har inget. Gåvobevis väger dock sällan 5KG och kommer inte i en NKkasse. Har inte heller sett nåt med formen av en träningscykel. De är klart att de som redan hade allt skulle få lite till. 

 

 

01:14

01:14. Någon säger att polisen kommer, jag går runt och säger att vi ska bada. Minuter senare är alla påväg ner till bryggorna, polisen kommer aldrig.

När jag tar av mig skorna ser jag blodfläckarna på strumporna. Superga i vitt läder och platå ger skavsår. Utan att känna efter hoppar vi i vattnet som är varmare än luften, tar några simtag och går sedan upp för att hoppa i igen. Så varmt är det. Himlen är inte längre solnedgångs-rosa men den är allt annat än svart. Mörkblå och ljuslila på andra sidan vattnet, vid hustaken i Alvik. 

De som inte badar har satt sig på stenkanten, de pratar och håller om. Kvällen börjar ta slut och folk tonar ner. Vi är inte trötta, bara lugnare. 

Efter att ha krånglat på mig torra strumpor på blöta fötter, och kramat ur håret över radarparet (som egentligen också ville bada men inte vågade mer än att doppa fötterna), ska vi gå hem. Bussarna mot mig har slutat gå och Alex mamma vill inte bli väckt så Ludde erbjuder sovplats.

Alla andra har gått för längesen när vi börjar promenera längs med kajen i Kristineberg. Borta vid hustaken blir det lila orange och när vi går över bron har det mörkblåa blivit pastellblått. Väl framme håller solen på att gå upp. 

Medan Ludde ordnar madrass sitter vi och tittar ut över färgerna. I ögonvrån ser jag hur du vänder ansiktet mot mig innan du säger "allt är så enkelt". Jag har ingen aning om vad du syftar på men känner inte heller för att fråga. Mig och Jakob, dig och honom, Sthlm? Men du har rätt och jag svarar Ja. Allt är extremt löjligt enkelt. 

Färgerna som reflekteras i husfasaden får fönstren att se ut som ett färgprov från Fredells. "A45 sunset" eller "A46 tropisk". Något föräldrar skulle välja för att komma bort från det "Ikea-vita". 

När vi vaknar är mina fötter ömma och när jag kommer hem och drar ur tofsen är håret fortfarande blött.

DIY föräldrardrömmens mellis

Att äta spenat till mellis känns som något som levererar livspoäng. Blir du sötsugen eller börjar bråka med mamma är de bara att dra "men jag åt iaf spenat till mellis idag". Svär det funkar alltid 

Så ta en talrik och lägg på bladspenat, det mesta är ju bara så luft så langa på rejält. Och sen för att tagga ner på det hälsosamma så tar vi lite balsamico, sån krämig. Riv över parmesan och krydda med salt och peppar. Det är fett gott, relativt nyttigt ändå och de tar max en minut.

KAP

tisdag 14:53

Allstå skam ÄR bra. Vill halvt inte erkänna det och jag hatar hela hypen, men serien ger en millimeters insyn i viktiga ämnen. Vi känner igen oss, vi kan relatera, vi kan därför förstå och kanske, k a n s k e, till och med lära oss något. Sista avsnittet var riktigt bra och att dom avslutar på samma sätt som dom började är hur snyggt som helst.

"jag diggar verkligen dig"

Du ringer mig 00:14 och när jag svarar hör jag bara fnitter. Fnittret övergår till skratt, du bara skrattar. När du tillslut hämtar andan säger du bara "Ebba jag kan inte sluta le" och jag vet exakt vad du menar. Plötsligt kan jag inte heller sluta le. Du är   glad. Jag börjar också skratta och vi båda sitter där 00.14 och garvar rakt ut.

Du är så jävla fin. Du förtjänar hela världen.